Filmfestivalrapport

The Duchess (3 av 5)

Kiera Knightely spelar Georgina som vid en 16 års ålder blir bortgift till hertigen av Devonshire, ett till synes gott parti som visar sig vara mer intresserad av sitt anseende, en framtida arvinge (måste det sägas att denne måste vara manlig?) och sin älskarinna än vad han någonsin är av Georgina.

Trots en väl uppbyggd och passionerad kärlekhistoria vid sidan om så känner man Georginas hopplös- och rådvillhet genom hela filmen som ett blött, kallt täcke. Även fast den är tung så är det skönt att regissören (Saul Dibb) inte kompromissar med detta. Ralph Fiennes är (som vanligt) underbar och man kan inte ens ogilla hans osympatiska hertig eftersom han trots allt bara är en man av sin tid. Så plus i kanten för dynamiska karaktärer och att man inte var rädd för ett not-so-happy-ending. Se även (och egentligen hellre) Marie Antoinette, eftersom Kiera egentligen är det största problemet med denna film.

Trassiberian (4 av 5)

Amerikanska paret Roy och Jessie träffar den karismatiske Carlos och hand tystlåtna flickvän Abby under sin gemensamma färd på transsibiriska järnvägen. Efterhand blir det tydligt att varken Carlos eller Abby är vad de utger sig för att vara och ett ödesdigert misstag förändrar resans gång betydligt för Roy och framförallt för Jessie...

Jättespännande film som vinner mycket på sitt sjukt långa intro, eftersom man vaggas in i falsk trygghetskänsla innan helvetet brakar lös. Späckat med ångest och konflikten mellan sanning och lögn gör att denna semi-psykologiska thriller känns väldigt väl genomarbetad. Plus för att ryssarna faktiskt pratar ryska med varandra istället för knackig engelska. Åh, just det, Ben Kinglsey är med också. Det räcker ju nästan. För en mer komisk tågfärd, se The Darjeeling Limited.

The secret life of bees (2 av 5)

Rätt kass rulle om en introvert men kavat - suprise - Dakota Fanning som ger sig av på en resa för att få reda på sannigen om sin försvunna mamma. Hon flyr alltså misären och hennes alkoholiserade och "missförstådde" pappa (trött koncept spelad av annars grymma Paul Bettany) och drar med sig sin kaxiga hushållerska. Mot slutet av en pseudo-roadtrip hamnar de i ett hus fyllt av svarta, fröjdiga kvinnor som inte tar nån skit, bakar cornbread och ber till en svart Maria i sitt eget vardagsrum med självaste Queen Latifah som pastor. Ja, ni kan ju tänka er.

Stereotyperna flödar fritt och det ENDA som håller denna film flytande är castingen. Vi har Alicia Keys som feministisk, känslohämmad storasyster, Sophie Okonedo som den skruvade lillasystern och Dakota Fanning som (trots att man börjar bli less på henne och undrar om världen sopats ren av ALLA ungar under 15 med ett uns av skådespelartalang) faktiskt lyckas med konsttycket att pull off en rätt ogenomtänkt och därmed komplicerad roll. För en tusen gånger bättre kämpande snart-tonåring, se This is England.

Gomorra (3 av 5)

Gomorra är baserad på boken med samma namn av Roberto Saviano, där han lyckats med konststycket att infiltrera den napolitanska maffiaan (Camorran) och sedermera namngett en drös med bad guys. Följdaktligen lever han nu under konstanta dödshot och har fem-tio livvakter med sig at any given moment.

Filmen är en jätteintressant skildring av det fullständigt laglösa våldet och kriminaliteten som flödar fritt i Neapel och dess förorter. Man kan nästan ta på resignationen och det hopplösa i utsikten att någonsin få bukt med alla problem. Dock rekommenderar jag att man har läst boken eftersom filmen egentligen inte verkar ha en enda dramaturgisk tanke utan egentligen bara är en lång (130 mnuter) skildring av boken. Fantastiska skådespelarinsatser (av, till stora delar, lokalbeflkningen) drar verkligen upp filmen. För en mer klassisk maffia, se Casino.